lisadelin

Onsdagen den 14 september

Klockan 19:15 lyfte planet till Stockholm med fem stycken förväntansfulla damer. Två personer var redan i Stockholm för att besöka barn och barnbarn.

Vi bokade in oss på Arlandas hotell Rest and Fly, Helena anlände från Stockholm och även hon fick en sängplats.

Innan vi kröp till kojs tog vi oss ett glas vin och umgicks en stund.

Torsdagen den 15 september

Klockan 5:30 gav vi oss iväg till Utrikeshallen där även Gun anlände. Planet som först skulle ta oss till Riga samt därefter till Istanbul avgick klockan 7:20 så vi hann få is oss frukost med kaffe eller te.

Efter det vi var mätta och belåtna var det dags att gå till Gaten.

Gittan, Helena, Gundrun

Ann, Lotte

Gun

Allt flöt på bra, vi fick platser bredvid varandra så vi kunde planera vistelsen i Turkiet.

Det blev en väntan på några timmar i Riga men runt 14:00 teden anlände vi till Istanbul där vi hämtades upp av en minibuss och blev skjutsade till hotellet Seres.

Gudrun och jag som skulle dela rum, fick en äkta makar säng, men med löfte om ett annat rum med separata sängar. Det var ju inte så dumt eftersom jag tycker det är svårt med att dela täcke med någon annan.

Vi fick dock ett extra lakan, vilket underlättade sömnen och vi sov riktigt bra den natten.

Innan sänggåendet tog vi oss en tur i folkvimlet, hittade en ganska trevlig restaurang med otroligt goda pizzor.

Fredagen den 16 september

Efter en god natts sömn och en helt ok frukost var det kulturen som gällde.

Först ställde vi kosan till Hagia Sofia som ursprungligen byggdes som en kristen kyrka åren 532–537 av Justinianus I. Till följd av brytningen mellan den västliga och östliga kristenheten blev den senare förknippad med den grekisk-ortodoxa kyrkan. Byggnaden omvandlades till moské efter Konstantinopels fall år 1453, men blev år 1934 ett museum efter beslut av Kemal Atatürk.

 Än idag omnämns ofta Hagia Sofia som en av arkitekturhistoriens vackraste byggnader.

Och visst var det vackert, det som är mest fascinerade är hur man lyckats bygga dessa ofantliga byggnader utan de hjälpmedel som finns idag.

Det fanns inga korvstånd men det såldes majskolvar överallt


Efter det besöket i Hagia Sofia kyrkan drog vi vidare till Blå Moskén.



Blå moskén är en populär utländsk benämning på moskén, men det officiella namnet är Sultan Ahmed-moskén. Smeknamnet kommer av att moskén är en av flera turkiska moskéer klädda med keramikplattor från Iznik som har blåa detaljer. Även de övriga kallas stundtals blå moskén.



Otroligt fint med all belysning i Moskén

Här var vi tvungna att ta av oss skor och skyla våra knän. Vi hade förberett oss ganska väl, men Gudruns kjol var för kort så hon fick ett skynke att svepa in sig i.

Så har vi fått på oss skor för att sedan gå vidare.

Det var en vacker byggnad, men det största minnet för mig var de människor som bad sina böner och låg på matta i moskén.

Medusa

Mycket folk som besåg Medusan

Vi hann även med att gå ner i underjorden till Yerebatan Sarnıcı, eller Basilika-cisternen  som är den största av flera underjordiska vattenreservoarer under Istanbul. Den började byggas redan under Kejsar Justianus tid 483-565, men redan under Constantin den 1:es tid (272-337) hade man konstruerat en reservar på platsen. Reservoaren försörjde det kejserliga palatset med vatten. Palatset var ca 19000 m2 stort och låg mellan Hagia Sofia-basilikan och hippodromen vilken numera är en park intill Sultan Ahmet-torget. Bland annat finns två obelisker kvar från den romerska tiden och mycket lär också finnas kvar under marken. En av obeliskerna skildrade Medusa som var i grekisk mytologi den mest framträdande av de tre gorgonerna. Medusa hade ormar på huvudet istället för hår, och varje levande människa som såg hennes ögon förvandlades omedelbart till sten. Detta för att hon förförde Poseidon i Athenas tempel. Athena blev förnärmad av detta och hon förvandlade då Medusa till en oerhört ful kvinna (med ormar i håret).

När vi traskat runt i underjorden ett tog vi oss upp till solen igen och försåg oss med en god lunch. Vi hade tänkt gå vidare till sultanens palats men efter att ha fått rådet av andra turister blev beslutet att ta det besöket på lördagsmorgonen.

I stället besökte vi Grand Bazaar, som vanligt hur mycket prylar som helst från skinn, smycken, mattor, mm. Gun köpte en fin skinnjacka, själv var jag ute efter ett överkast, hittade ett, men var inte mogen för köp just då. Här måste man pruta.

 Det tog på krafterna så när vi äntligen hittade en plats att sätta oss på smakade det bra att få lite i magen.

Vi återvände så småningom till vårt hotell.

Gudrun och jag fick ett nytt rum

Efter en kort vila var det dags för mat. Vi blev hela tiden ”ansatta” av inkastare till de olika restaurangerna, men till slut hittade vi en restaurang där vi stannade.

Mätta och lagom belåtna gick vi ”hem” men innan vi kröp till sängs, var vi inne på en på en lokal och tog en kopp turkiskt te. Det var starkt och inte särskilt gott.

Denna natt hade Gudrun och jag var sin säng, men jag sov sämre, kanske var det den starka tedryckens fel.

Lördagen den 17 september

Så var det dags för Torkapipalatset. Det var ett bra förslag att gå på morgonen, visst var det folk på plats men inga alls långa köer och till haremet som vi gick till först kom vi in direkt. Nedan saxat ur Wikipedia:

Palatset var de osmanska sultanernas residens och deras rikes administrativa centrum från 1465 till 1853. Byggnationen inleddes 1459 på order av sultan Mehmet II och den ursprungliga delen av palatset stod klart omkring år 1465. Senare sultaner har sedan utökat palatset successivt och vid slutet av 1500-talet hade det vuxit till sin nuvarande storlek. Palatset är ett omfattande komplex av byggnader med flera sammanlänkade gårdsplaner. Palatset fungerade som en stad i staden med upp till 4 000 personer och innehöll moské, bageri, sjukhus, myntverk, trädgårdar och ett stort harem. Dess sammanlagda areal var runt 700 000 m². År 1853 övergavs det som dynastins residens till förmån för det modernare Dolmabahçepalatset.

Topkapipalatset förvandlades 1924 till ett museum på order av president Kemal Atatürk. Inne i relikrummet i palatset förvaras flertalet reliker som sägs komma från profeten Muhammed. Bland dessa kan nämnas en kappa, ett svärd, delar av profetens skägg, en tand och ett avtryck från hans fot. Värt att besöka är även Topkapipalatsets harem som sedan början av 2000-talet genomgår en upprustning.

Det var otroligt att bese detta Harem med alla sina rum och gångar. Fina vägar beklädda med kakel i framförallt blå färger.

Mosaiken var fantastik

Så här kunde det se ut

Vi bara tittar och njuter

Vilket tak

Rummen för konkubinerna låg på rad


På den här trappan där Gudron står klev Sultaten på sin häst

Vi tittade även på osannolikt vackra guld föremål prydda med diverse ädelstenar. Efter det vilade vi oss och för min del åt en fruktsallad samt drack Ayran Turkisk yoghurtdryck, vilket jag tyckte var riktigt gott och törstsläckande.

På eftermiddagen återvände vi till basarerna. Jag köpte mitt överkast och prutade mer än halva priset, det var lite svårt, men hade bestämt mig för vad jag ville betala och så fick det bli. Tillsist när jag var på väg från säljaren gav han med sig. Jag blev nöjd, men det var tufft att bära på eftersom vi inte gick till hotellet utan fortsatte till kryddmarknaden. Men det gick bra, man är väl stark.

Så hade vi planerat att åka båt på Bosporen  som är ettt sund skiljer europeiska Balkan och asiatiska Anatolien från varandra. Det utgör, tillsammans med Marmarasjön och Dardanellerna, Svarta havets förbindelse med Medelhavet.

Bosporen är det trängsta sundet som används för internationell sjöfart. Det är ungefär 30 kilometer långt, med en maximibredd på 3700 meter vid den norra öppningen. Djupet varierar mellan 26 och 124 meter mitt i strömmen. Över sundet går två broar: Bosporenbron (Boğaziçi Köprüsü), som är 1 074 meter lång och färdigställdes 1973 samt Fatih Sultan Mehmet-bron, belägen omkring fem kilometer norr om den förra, som är 1 090 meter lång och färdigställdes 1988. Det var många personer som på många sätt försökte få oss till deras båt.

Tillslut bestämde vi oss och föstes in i en taxi som tog oss till den färja vi fick åka med.

Det blev en härlig båttur med många fina palats utmed stränderna.

Tillbaka till hotellet med det vi handlat och sedan vidare för en bit mat. Tidigare hade Gittan pratat med en restaurangpersonal och till det matstället gav vi oss iväg.

Vi serverades en start med bröd och dippsås och efter det Pot kebab, en virkligt rolig rätt tillagad i en kruka vilket man sedan slår av botten och i den är maten varm och färdiglagad. Det var riktigt gott.

Vill man se hur det tillagas finns en You Tube film,  http://www.youtube.com/watch?v=ZLUX0kl8b80

Söndagen den 18 september

På söndagen var det dags att bese den nya delen av Istanbul. Vi beslutade att gå och passerade då över en Galatabron, vilken sträcker sig mellan gamla och nya Istanbul. Mitt på bron står fiskare och fiskar. Om vi förstod rätt var det någon form av tävling denna dag.

Det första vi tänkt göra var att besöka Galatatornet som ligger i närheten av bron.   Vi planerade att ta hissen upp i tornet för att se på utsikten.

Det var mycket uppför för att komma till tornet så vi tog bergbanan upp.

Man vet än idag inte exakt riktigt när Galatatornet byggdes, men vissa uppskattar att det var på 1300-talet.

Uppe på höjden



Det var en fantastisk utsikt från tornet. Vi fick klart för oss hur enormt stor staden är samt hur allt vatten flyter mellan Asien och Turkiet.

Bortom tornet finns det en rad shoppingstråk, både för mer modern shopping och mer traditionell turkisk.

Självklar strosade vi på shoppingstråket, in och ut i affärerna.

För min del blev det ett par t-shirt i starka färger, vilket jag blev riktigt nöj med. Vi fortsatte mot Taksimtorget. Innan vi nådde fram till torget kom vi mitt i en demonstration, vi passade på att gå in i ett varuhus, där vi även åt en lunch.


Torget

Det var stökigt runt torget så vi tog det lite försiktigt innan vi genade torget.

Det blev en vätskepaus, jag tog en milkshake, medan övriga drack ett glas vin.

Medan vi satt på caféet och funderade på vart vi skulle gå, tog vi kontakt med bordet bredvid. Det visade sig att de hade tips och även lovade följa oss ner till tunnelbanan för att visa vägen till ett berömt varuhus.

Så småningom fick vi veta att den person som visade oss till rätta var en berömd filmstjärna Fadik Sevin Atasoy.

En fotbolls suporter som hamnade bredvid stjärnan i tunnelbanan, blev mycket lycklig när han förstod vem han satt bredvid. Det förstår jag eftersom hon var underbart vacker och trevlig.

Varuhuset vi kom till var nog det dyraste i hela Turkiet. Det blev inte mycket handlat, men roligt att titta på allt som fanns i det gigantiska huset.

Eftersom nu vi fått reda på hur det går till att åka kommunalt, om det nu heter så i Turkiet, tog vi tunnelbana, bergbana och spårvagn tillbaka till hotellet.

Så var det dags för vår sista kväll, vi tog oss till den restaurang som vi vid flera tillfället lovat komma tillbaka till.

Vi fick fin service och kontakt med personalen. Det visade sig att en av servitörerna skulle inom en månad gifta sig med an svenska och sedan flytta till vårt land. Vi gav lite tips som vi tror han kan ha nytta av i sitt nya hemland. Han var mycket noga med att det första han skulle göra var att lära sig svenska.

Det blev en trevlig kväll.

Måndagen den 19 september

Så var det dags för hemfärd. Vi skulle inte åka från hotellet förrän klockan 12:00 så vi hade lite tid att spendera.

Ett par av oss gick till ett Hamam ett turiskt bad, vilket hade varit helt underbart, men lite dyrt tyckte jag.

Vi var några stycken som tog oss till Galatabron där under fanns det serveringar så vi tog ett glas att släcka törsten med.

Sedan bar det av med en taxi till flygplatsen. Taxi chauffören var mycket underhållande och berätta både om vad vi körde förbi samt även om skolgång, pension mm.

När vi väl kommit på flyget gick allt hur bra som helst, med undantag av att Guns väska in kom fram när vi anlände Arlanda.

Hon har fått den nu, Kalmar flygplats hjälpte henne med det, på Arlanda fanns ingen hjälp att få.

Det orosmoln som låg framför oss var att vi hade bara en timma mellan flyget från Riga till Kalmar, men det var inga som helst problem.

På Kalmar flygplats väntade Knut och körde hem Gun och mig till Öland.

Vi hade en verkligt trevlig resa bakom oss.